The Story of the Killer

Om The Story of the Killer

Några av våra gamla robotar hade ett gott syfte och deras konstruktörer var etiska människor, Talos från antiken vaktade Creta, Colem skyddade judarna i Prag och Frankestein, av Mary Shelleys, gjorde revolt mot sin skapare för filmälskarnas skull och lät sig inte tämjas av sin Victor Frankestein.

   

Även om det kan tyckas vara ett litet långsökt, jag kan inte låta bli att efter ha läst The Story of the Killer Robot, att tänka på först en roman som blev sen teaterpjäs som heterRUR (Rusum´s Universal Robots), av den tjeckiske författaren Karel Čapek och som handlar om två människoliknande robotar som tog över världen. (Själva ordet robot kommer från det slaviska ordet robota som betyder arbetare eller tjänare.) Den lärde Rossum byggde sina robotar med syfte att befria mänskligheten från arbetet och hans robotar skulle lyda människan. Men en dag gör robotarna inte sin plikt som människans tjänare och i stället gör uppror mot henne.

   

Det finns i pjäsen RUR en Miss Henrietta Glory, som driver en oetisk kamp för robotarnas rättigheter och vill att robotkonstruktören, Rossum ska ge robotarna mänskliga känslor och egenskaper för att efter det organisera ett uppror och med deras hjälp mörda alla människor på jorden och på det sättet tillskansa sig makten över världen.

  

I avsaknad på humanism och lagar i The Story of the Killer Robot tänker jag också på författaren Isaac Assimovs verk ”Jag robot” och som begär tre lagar som en robot måste följa. Isaac Assimovs tre robotlagar säger:

« Lag 1: En robot får inte skada en människa eller genom underlåtenhet at handla tillåta att en människa skadas.

Lag 2: En robot måste lyda de befallningar den mottar från människor, med undantag för sådana fall då dylika befallningar kommer i konflikt med första lagen.

Lag 3: En robot måste skydda sin egen existens, förutsatt att detta inte medför brott mot den första eller andra lagen.»

   

Därför tycker jag att det är tragisk att Robbie CX30 har fått epitetet the Killer och med det sublimerar människans ansvar på Robbies styrprocessorn och funktion.

   

De ansvariga för projektet Robbie, (programmerare, konstruktörer, interfacedesigner, chefer m fl.), de borde ha gjort riskanalyser för att så tidigt som möjligt identifiera de olika risker och komma på lösningar genom mer tid och testning som inte ska vara fejkade som har varit i fallet Robbie.

   

Man har satt inte upp in och utsignaler användarfall för roboten, och inte heller haft en loggbok där viktiga saker registrerades, som övriga deltagare i projektet omgående behöver känna till.

   

Bart Matthews är död. Robotoperatören Bart Matthews arbetade vid Cybernetics, Inc. och dog efter en robotolycka. Roboten Robbie CX30 hade blivit fel programmerad så att det inte kunde lösa det kinematiska problemet och robotarmens frihetsgrad. Det inversa kinematiska löser

problemet i vilka vinklarna robotarmen ska ställa sig för att nå en viss punkt i rummet men detta fungerade inte och robotarmen rörde sig våldsamt i fel riktning så att den träffade Matthews och orsakade hans död.

   

Randy Samuel, mannen som skrev robotprogrammet och är nu ”misstänk” för mord. Efter vad det tycks hade han missförstått formeln och dessutom stulit programkoden.

   

The Story of the Killer Robot myllrar av personer som bluffar och saknar förmåga att arbeta i grupp, att resonera kritiskt och vetenskapligt på vad de gör och glömmer att när man skapar hypoteser är alla medel tillåtna, men när man prövar hypotesernas giltighet måste kraven vara höga även för en robotkonstruktör och programmerare.

   

För mig verkar det som att Samuel är en ”ensamvarg” och med en «tasc oriented personality» som sägs det i artikel, och med en «make my day» mentalitet som gör det svårt för honom att samarbeta men andra personer på företaget och med den inställning, att jag är bäst på mitt området, alltså vet jag allt om allt och med det kan jag inte göra fel. Jag är universalmedel, «you give me…, and I´ll give you…», men jag vill inte har insyn i vad jag sysslar med.

   

Med detta sagt, Randy Samuels behöver inte vara den skyldige till Matthews död. Det står inte så klart, och kanske är han t o m ett offer i det stora hela, kopplat till företagets kultur och policy.

  

Företaget borde ha sett till vilka som skulle ingå i robotprojektet och om projektet Robbie krävde teamarbete, borde personer utan dessa egenskaper ej ingår i The Robotics Division of Silicon?

Ansvarsbördan ligger på flera plan, på företags-, individ- och kollektivnivå. Företaget därför man inte såg till att gruppsammansättning uppfyllde de kompetenskrav som krävdes för uppgiften.

Individuellt måste varje individ ta sitt ansvar för det arbetet den utför. Kollektivet måste ha yrkes integritet för att kunna säga till när insynen och processen ej går att överblicka och lämna ifrån sig en undermålig produkt som i The Story of the Killer Robot.

   

Juridiskt sätt är det mera komplicera att fälla någon i The Story of the Killer Robot, men etiskt sätt är samtliga inblandade i projektet Robbie ”skyldiga”, ansvariga i olika grader.

//Antonio Rueda